Detta är berättelsen om Snotra som skickades in till SKK hösten 1997.

Snotra är inte de stora rubrikernas hund. Plikttroget och ordentligt sköter hon sitt jobb på gården Herrbeta utanför Linköping. Matte och husse, Siw och Lennart Flyding, hade väl aldrig kunnat drömma om att de skulle få en sådan medhjälpare den dagen då längtan efter en hund förde dem till en valputställning i Norrköping.

En tid efter utställningen fick jag ett telefonsamtal från Lennart, som berättade att de blivit så förtjusta i min isländska fårhund Stelpa av Björnli. Han undrade om de skulle kunna få komma och hälsa på.

Dagen efter dök de upp med kaffekorg och många frågor. Bl.a. gällde det Siw, som hade problem med axlar och armar. Skulle hon kunna fästa kopplet i ett bälte runt midjan? Då vi enats om att det säkert skulle fungera bestämde makarna sig. En valp efter Stelpa skulle det bli.

Det blev en ganska lång väntan på den valpen. Under den tiden drabbades Siw av flera sjukdomar,cancer och därefter stroke. Detta gjorde att planerna på en valp måste skrinläggas. Själv hade jag hämtat ytterligare en tikvalp från Norge, en lillasyster till Stelpa - Snotra. Hon tycktes född lydig och vållade oss aldrig några problem förutom att hon inte drog jämt med Stelpa. Osämjan dem emellan blev allt värre. När någon kom började de slåss om vem som skulle hälsa först. Det var ett sådant bråk som Siw och Lennart möttes av en dag när de kom för att bara få klappa våra hundar.

På min fråga om de ville ta hand om Snotra svarade de lyckligt ja. Efter en prövotid bestämdes det att Snotra skulle flytta till Herrbeta för gott.

Snotra tog sig genast an alla viktiga uppgifter, som blivit försummade tidigare. Husses gärden var ett populärt tillhåll för rådjur och harar. Dessa förpassades nu till skogen. Främmande katter jagades iväg. Fåglarna som snyltade på mattes bärbuskar fann för gott att leta bär i någon annans trädgård.

Eftersom husse jobbar extra som busschaufför blev det mattes och Snotras uppgift att se efter köttdjuren som består av tjurar, kor och kalvar. Matte är naturligtvis chanslös med en flock kvigor på rymmen men det klarar Snotra galant.

Riktigt knepigt blev det den gången då ett gäng främmande kor tagit sig in i hagen till Snotras djur. Att skilja ut de främmande djuren, driva ut dem, samtidigt hålla ihop den egna flocken och hindra den från att gå ut, det klarar inte vem som helst. Detta är uppgifter som ingår i en islandshunds vardag.

Det som gör Snotra till en bragdhund är hennes andra självpåtagna arbetsuppgifter. Som en följd av strålbehandling har Siw fått skador på autonoma nervsystemet, vilket medför att hon svimmar ibland och även kan få krampanfall utan förvarning. Detta kan hända var som helst. Finns Lennart hemma springer Snotra och hämtar honom, annars stannar hon hos Siw. Riktigt otäckt blir det om Siw svimmar inne i kohagen och ligger hjälplös bland alla kvigorna. Då stannar Snotra kvar och håller djuren på behörigt avstånd tills matte vaknar.

En gång föll Siw ihop i ena änden av en jättehage, medan korna var samlade i den andra delen av hagen. Då sprang Snotra i raketfart hem och hämtade Lennart. Uppenbarligen gjorde hon den korrekta bedömningen att hon skulle hinna hämta Lennart innan korna upptäckte Siw.

Distriktssköterskan kommer ofta på besök och hon ser redan när hon kommer i dörren om Siw mår bra eller inte. Är Siw OK möter Snotra med stora famnen. Annars står hon otåligt och väntar på att sköterskan ska ta av sig kläderna och då springer hon i före och visar var matte finns.

Ofta blir Siw medvetslös nattetid och när Lennart äntligen vaknar blir det ambulansfärd till sjukhuset. Numera slipper man dessa nattliga ambulansfärder eftersom Snotra märker när matte börjar bli dålig. Hon väcker då Lennart som kan ge Siw näring eller en spruta så att hon aldrig hinner bli så dålig som hon blev tidigare. Hur märker hon att matte är dålig? Frågorna är många men klart är i alla fall att Snotra fungerar som ett trygghetslarm för sin matte. Hennes nästa uppgift blir att lära sig trycka på en larmknapp om inte Lennart finns i närheten. Jag vet inte hur många gånger jag hört Siw säga: "Vad skulle jag göra utan Snotra? Hon är mitt sällskap, min hjälp och min tröst." Även om Snotra inte blir hela Sveriges bragdhund, så är hon ialla fall en bragdhund för alla som känner henne.

Lillemor Kullman

Tillbaka...