I föregående nummer av tidningen (Islandshunden nr 4, år 2002) skrev Kerstin Gunnebro i sin insändare om att den isländska fårhunden uppfattas som mer skällig än andra hundar. Jag tycker att det är väldigt intressant att frågan tas upp eftersom jag också har fått den uppfattningen att den ofta ses som mer skällig än genomsnittshunden. Min egen uppfattning är dock inte riktigt den samma.
Låt mig berätta om en resa jag och den Isländska Fårhunden Smári gjort. Vi skulle åka ner till en stor utställning i Dortmund, Tyskland tillsammans med ett gäng Basenjis, den i särklass mest icke skälliga hundrasen av alla (jag tror de flesta håller med mig). Vi åkte bil ner och i början av den långa resan kom det fram att vår chaufförs dotter har en isländsk fårhund. ”En trevlig hund men han skäller något hejdlöst. Det måste vara en väldigt skällig ras?” frågade han med en något orolig blick på Smári. Han, vår eminente chaufför, såg ut som om han allvarligt funderade över om han skulle plocka fram öronproppar med en gång. Jag tänkte att det nog var bäst att låta Smári ”tala” för sig själv, vilket han gjorde med en total tystnad. Under hela vår resa, på båten, hotellet, utställningen, på gatorna i Dortmund, sa han inte ett knyst, inte ett skall. Även då han blev lämnad ensam var han sin vana trogen, tyst och lugn. ”Han är ju som en Basenji” blir det slutgiltiga omdömet vilket måste vara väldigt positivt när det kommer från tre inbitna Basenji fantaster. Då undrar ni kanske om han inte kan skälla men i det avseendet är han som alla andra islandshundar och kan göra sig hörd när det finns anledning.
Vad vill jag ha sagt med det här? Att jag har haft turen att få en tyst islänning? Nej, det jag vill säga är att även om en ”islänning” har nära till skall måste de inte bli skälliga. Jag har fått känslan av att många ursäktar sin hunds skällande med att ”de är skälliga” punkt slut, utan att tänka på varför hunden skäller. Det är otroligt lättlärda och intelligenta hundar och om man inte är uppmärksam och ”leder” dem på rätt spår kan de lika lätt lära sig dåliga som bra saker. Det ställer kanske högre krav på en islandshundsägare men det är också det som gör en islänning så givande att ha som flockmedlem. Man får den hund man förtjänar.
Min erfarenhet är att så länge man har en eller två islänningar är de inte mer skälliga än någon annan hundras. Har man däremot fler, som många uppfödare har, kan de när de är tillsammans driva på varandra, när en har börjat skälla börjar alla, vilket kan upplevas som väldigt skälligt. Men när man tar med dem en och en eller två och två uppstår inte längre det fenomenet och hundarna är tysta, d.v.s. så länge inte husse eller matte också börjar ”skälla” och i sin tur (omedvetet) driver på hundarna. Eller, vilket jag tyvärr tror är det mest förekommande problemet, så känner sig inte hundarna trygga med sin människas ledarskap. Om så är fallet är hundarna tvungna att själva ta på sig den rollen eftersom alla vargflockar måste ha en ledare och det leder alltid till problem (i människornas ögon) i större eller mindre omfattning. Att reda ut alla begrepp när det gäller ledarskap skulle ta en hel bok och en livstids erfarenhet så jag ska inte ens försöka utan vill bara med värme rekommendera den engelska hunduppfödaren och hundsmänniskan Jan Fennells otroligt givande bok ”Förstå din hund” och att med den under armen, ta med er isländska fårhund på resten av livets resa.
Åsa Kullman
Prat i kvadrat
Skriv gärna en rad i vår Gästbok